det är så oerhört svårt att bli vuxen, eller egentligen inte. jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. vuxen blir man ju oavsett, åren bara går och man blir bara äldre, det kan man inte hindra. men att verkligen bli vuxen i sinnet och sitt sätt, det är det som är svårt.

ibland känner jag bara att jag vill lägga mig ner och skrika och få tiden att stanna. alla människor runtomkring frågar hela tiden när jag och paul ska ha barn. när man fått den frågan typ tusen gånger och man varje gång har gett samma svar: inte än på länge, så känns det bara så döfött.
bara för att vi har varit tillsammans ganska länge så betyder väl inte det att jag måste bli på smällen och att vi ska stå där med en unge när vi själva är alldeles för unga för att förstå var det egentligen innebär? många har sagt till mig att det är dags nu, när man är i vår ålder och varit tillsammans så länge, men det tycker inte vi. måste inte vi själva tycka att det är dags och känna oss redo istället för att alla andra gör det åt oss?

väldigt många andra skaffar barn just nu eller har gjort det i min omgivning, men för den sakens skull så betyder det väl inte att jag måste göra det. jag vill inte. jag vill inte. jag vill inte.

det är så otroligt mycket annat som ska stämma överens först. jag vill liksom inte sätta ett barn till världen när jag vet med mig själv att det är så mycket annat jag vill göra i mitt liv som definitivt inte inkluderar ett barn eller ens en vardag där ett barn finns. det är så mycket i mitt liv som skulle raseras om ett barn kom in i bilden. det är så mycket jag kan göra och som jag har just nu som skulle förstöras och kanske aldrig bli sig likt igen om ett barn kom in i bilden nu. varför kan inte alla förstå att jag inte vill?

jag behöver väl inte vara omogen och "ovuxen" bara för att jag inte vill det? någonstans så är det väl ändå jag själv som ska bestämma helt och hållet när jag vill bli dundertjock, spy varje dag och sen trycka ut en unge stor och en basketboll? det kan väl inte ligga i någon annans makt att bestämma en sån sak över en annan människa, i alla fall inte i den världen som jag lever i.
jag vet inte var många andra människor lever, men i min värld fungerar det i alla fall inte så.

det var allt jag ville ha sagt. jag vill absolut inte att någon speciell person ska ta åt sig av det här inlägget. det är bara jag som måste säga något, måste få ut aggressioner och då är det bästa att skriva om det. annars bara kräker man av sig på någon person och det är det absolut sista jag vill. det är inte alls någon speciell person som har fått mig att tänka såhär nu och skriva det här inlägget, det är bara så mycket som legat och grott så länge som gör att jag ville skriva det här. vet egentligen inte varför eller vem jag talar om det för. egentligen kan jag fråga mig själv om jag vet någonting överhuvudtaget?!?!?
och frågan på den frågan är att jo det vet jag, jag älskar paul, och det är det enda som spelar någon roll just nu!