vad tjänar jag egentligen på att gå omkring och ljuga? INGENTING.

den enda det drabbar i längden är mig själv. det är ju mig själv jag ljuger för mestadels. jag är inte rättvis mot någon, och allra minst mot mig själv.

varje dag är den andra lik. jag ler och är den där "glada sandra" som alltid är sprallig och glad och som trivs med livet. det är så som dem flesta människor i min omgivning ser mig. men det är så otroligt långt ifrån sanningen som det bara kan bli.

i själva verket mår jag riktigt riktigt dåligt.

att inse att något man kämpat för så länge inte alls är rätt.
att förstå att vägen till förändring är fruktansvärt lång.
att det är grymt bekvämt att stanna kvar fast man mår dåligt.
att inte tala om för dem som tycker om mig hur jag egentligen mår.
att ha en dröm men inte kunna se framför sig att den är genomförbar.
att inte veta ens hur nästa vecka kommer att se ut.
att förstå att det är dags att be om hjälp.
att ställa sig själv frågan: "hur fan ska jag lösa det här?"
att inte ha energi ens till att ens försöka må bra igen.
att inte klara av att tänka på allt som måste göras för att livet ska fungera igen.

det finns så otroligt mycket som pågår i mitt huvud just nu, jag vet inte ens var jag ska börja. jag kan ju klart börja från början, men var är det? jag känner inte att jag har koll på nånting just nu, inte mina känslor och inte min hälsa.

det enda som har gått framåt den senaste tiden är att jag själv har insett och förstått att livet som jag lever nu inte är hållbart längre. det går till den gränsen då jag fullständigt bryter ihop. jag har verkligen insett att jag måste ta tag i det här NU. jag kan inte vänta längre. jag vet att vägen till hållbar förändring är fruktansvärt lång, men jag måste ju börja, annars kommer förändringen bara vandra längre och längre bort. ju längre jag väntar, desto svårare blir det att förändra saker och ting.

paul, min kärlek, är den enda som får mig att blicka framåt just nu. jag lever och kämpar för varje minut som vi kan vara tillsammans. varje arbetspass kämpar jag mig igenom och tänker hela tiden att snart, snart får jag komma hem.
visst, vi kan gå varandra på nerverna emellanåt och småtjafsa om saker och ting när jag är hemma, men att vara borta och verkligen må dåligt precis hela tiden gör bara att man längtar hem till dem underbart fina stunderna, som såklart är betydligt fler än dem dåliga.

den mest avgörande insikten jag har just nu, är att jag kommit fram till att jag inte mår bra av att leva så som jag gör nu, med jobbet framförallt. att jobba natt på det sättet när ens partner jobbar dag och man sover borta när man jobbar och inte alls ses ofta - det går snart inte längre.
jag kämpar och kämpar men jag börjar se ett slut i den mörka tunneln. det kommer till den dag då jag stupar och då blir det mycket svårare att ta sig tillbaka. det måste väl ändå vara bättre att ta tag i det redan nu innan det är försent?

men det är en lååång väg att vandra...