då var det alltså gjort. igår på morgonen lämnade jag gosan hos veterinären och när jag hämtade henne på eftermiddagen var hon kastrerad. stackars gumman.



det har gjort så otroligt ont i mitt hjärta att se hur ont hon har och hur dåligt hon mår. hon har legat tätt intill mig hela natten och väckt mig med jämna mellanrum och gnytt, då har jag fått trösta som en mamma tills hon lugnat sig och somnat om.

stackarn. det som är mest jobbigt med att se hur ont hon har, det är att veta att det är mitt fel att hon har så ont. stackars gumman. men det är nödvändigt, vi vill inte ha fler kullar från henne och vi vill få bort hennes löpbeteende så hon inte skvätter där hemma. och hon kommer ju må bättre sen, det vet vi ju, men just nu är det sjukt jobbigt.

att lämna henne i eftermiddags när jag skulle köra till jobbet, det var också sjukt jobbigt. hon låg på min säng och lyfte huvudet och tittade på mig med otroligt plågad blick som om hon bad mig att stanna hos henne. sjukt jobbigt att vara tvungen att åka då, men det finns ju tyvärr inget som heter att man kan vara "hemma med sjukt djur". tyvärr...