Jaja, nu vet jag vad ni tänker. Man ska aldrig säga aldrig...

Fast just nu är det faktiskt så jag känner. 

 

Vi är hundvakter till en alldeles bedårande söt och härlig liten krabat, som normalt bor hemma hos pauls mamma.Det funkar riktigt bra. Har haft lite duster med henne gällande maten bara (hunden då alltså). Hon åt inte som hon skulle, men det verkar som att det reder upp sig. Hon tyr sig till mig precis hela tiden. Det är faktiskt riktigt mysigt, både i soffan och sängen vill hon ligga riktigt nära och bara mysa. Hon följer en vart man än går. Det är otroligt härligt att gå ut på både korta och lite längre promenader (när det är fint väder). Hon är lekfull och busig och sköter sig allmänt bra tycker jag. Hon verkar faktiskt trivas riktigt bra hos oss. 

 

Men nu kommer vi alltså till det tråkiga. Hur jäkla trevligt och så det än är, allt det som jag precis nämnt. Så blir man så himla låst. Man känner inte sig fri att göra som man vill, man måste hela tiden tänka på hunden. Den känslan tynger mig något oerhört. Därför ska jag aldrig själv skaffa hund. 

 

Sen har vi det här med katterna, dem trivs inte alls med hunden. Dem har liksom gått in i sig själva och är inte alls sociala mot mig och paul. Dem drar sig undan och håller sig i ett rum i lägenheten. Det känns så otroligt fel mot dem. Det är ju faktiskt deras hem, och där kommer en hund och jagar dem så fort dem visar sig och dessutom tar uppmärksamheten ifrån oss så katterna kommer i skymundan. Nej jag tycker inte att det är rättvist mot dem. Har faktiskt grymt dåligt samvete. 

Men tyvärr finns det ingenting vi kan göra åt det nu. Det är ca 3 veckor kvar tills pauls mamma kommer hem, så det är bara att bita ihop och kämpa på. Sen ska katterna minsann få så mycket uppmärksamhet att dem tröttnar på oss. haha. (fast det tror jag iofs inte är möjligt)

 

Men en lånehund lite då och då kan jag inte säga nej till. hehe. 

 

Hon är ju för söt ♥

 

... att inför allas blickar och öron berätta om mina innersta tankar och drömmar. Men vem är det? 

 

Jag står inför något i mitt liv som jag tror kan förändra allt. Jag känner verkligen att 2014 kan bli ett år som jag kommer att glädjas åt, men också att jag kommer att lära mig att älska mig själv igen. 

 

Det jag har framför mig tänker jag på med både hopp och fötvivlan, skam och tacksamhet, kärlek och hat. Men den största känslan måste jag nog säga är HOPPET. Det sägs ju att det är det sista som lämnar människan. Och jag har minsann mitt kvar, även om man kanske normalt sett skulle tappat det för längesen om man varit i min situation. 

 

En annan känsla som jag bara måste utveckla är TACKSAMHETEN. Jag är så oerhört tacksam för alla fina människor som jag faktiskt har i min närhet. Både min familj och mina vänner vet vad jag har gått igenom de två senaste åren och jag har fått en sån fantastisk stöttning att jag nu såhär i efterhand blir helt tårögd när jag tänker på det. Jag är så otroligt tacksam att ni finns i mitt liv allihopa. 

 

Jag har förhoppningar om att 2014 kommer att bli mitt år, inte bara förhoppningar utan även känslan för att det verkligen kommer att bli så. Men det kommer att krävas blod, svett och tårar för att nå dit jag vill. Men det är det sååå värt. Med den fantastiska stöttning jag har bakom mig så kommer det att gå vägen. Jag kommer att lyckas! 

åh jag har fallit pladask, Im so in love. Har till och med drömt om det. Hur är det möjligt? Det är ju ändå bara ljuslyktor som hade passat så otroligt in i helvete bra hemma hos oss. Och jag älskar dem, fullkomligt älskar dem. What isn't there to love? Perfection...