jag är så lycklig ♥

den här dagen har verkligen börjat helt underbart.

"jag saknar dig, du har varit borta alldeles för länge nu."

att få höra dem orden det första man hör när man vaknar, det går inte att beskriva. jag är varm i hela kroppen och känner mig som en nyförälskad tonåring. hihi. längtar såå tills jag får komma hem inatt. har lovat att lägga mig bredvid och hålla om honom ända tills hans klocka ringer imorgon bitti.

 

gud vad jag längtar efter min paul!

 


så jävla förbannad

sitter just nu på jobbet och är riktigt pissedoff.
jag förstår inte hur fan man kan vilja förstöra för en annan person på det här viset. och inte för en annan person heller, utan för flera andra människor. det är helt absurt.

när polisen kom upp i vår lägenhet och hade fått höra samma story från ca 10 pers sa den manlige av dem bara: "jag hade gjort likadant om det varit mig det handlade om". både polisen och alla som var kvar på festen tyckte det var oerhört löjligt att polisen behövde komma överhuvudtaget.
det som hände var något som gått att lösa utan deras inblandning.

med tanke på att det inte var någon enda person som skadade sig särskilt allvarligt eller hade jätteont (och detta vet jag då alla festade vidare på olika håll senare under natten) så var det ju bara en bagatell.

ett stort jävla missförstånd som blivit en höna av en fjäder bara.

är det inte lite dumt att skapa sig mer problem hos polisen än vad man redan har???


nej usch, nu ska jag inte tråka ut er med sånt här.

jag tänker inte gå närmare in på vad som hänt exakt av respekt för inblandad, men det jag kan säga är att det är löjligt och fullständigt obefogat och att det gör mig och många andra väldigt väldigt förbannade!


känslan av maktlöshet

den absolut värsta känslan jag har känt i hela mitt liv är den av maktlöshet.

det finns så otroligt mycket man vill göra, och önskar att man kunde göra.

har ni någon gång varit med om känslan att vilja ställa upp för en vän mer än något annat, men att ha total maktlöshet och inte kunna göra det?

hur ska jag bära mig åt för att göra livet lättare för den vännen som betyder allra mest för mig?

världen är orättvis

jag förstår absolut ingenting.

sverige, landet jag är född och uppvuxen i, är ett land fullt av mörka hemligheter och negativa sidor och orättvisheter.

en människa som verkligen kämpar för att ha ett bra liv tillsammans med sin son, som aldrig lever på systemet och verkligen vill klara sig själv, det är den människan som svenska samhället ska trycka ner.
dem ska trycka ner den här personen så långt att utvägar och sätt att ta sig tillbaka verkligen börjar lysa med sin frånvaro.

kan verkligen det svenska samhället känna ett sånt hat mot en enda människa helt utan anledning?

svaret på den frågan har jag nu fått, jo det är faktiskt så att det är fullt möjligt, eller det ÄR möjligt. jag förstår det inte, och säkert inte många andra heller men ändock är det möjligt.

jag känner mig personligen så himla dum, varför ska jag ha det såhär bra när någon annan som jag tycker väldigt mycket om inte har det bra alls?
varför ska jag trivas med min tillvaro när någon annan verkligen har det sämre än hon förtjänar ofrivilligt?

det som stör mig mest är att en alternativt två eller till och med tre personer har förstört hela den här människans tillvaro och gjort den till vad den är idag. hur kan man vilja en annan människa så pass ont?
en del saker är alldeles för ofattbara för oss vanliga människor att förstå, men hur kan någon person ens förstå detta?

i den värld som jag vill leva i händer inte såna här saker, alla hjälper varandra och ser till varandras bästa men även samtidigt till sig själva.

att straffa en annan människa för att denne har gjort något elakt eller dumt är jag definitivt FÖR, men att straffa en människa och förstöra dennes liv av totalt no reason eller av en anledning som absolut inte är i proportion till följderna av straffet, det är bara absurt att det ens får hända.

det finns en speciell person som jag skriver om i detta inlägget, som ni alla nog förstår. den här personen tänkte jag berätta om lite närmare: det är en person som aldrig vill någon annan något ont, aldrig ska jag inte säga för det vore inte mänskligt, men hon vill aldrig någon något ont som inte har velat henne det först. för att säga att man inte skulle vilja någon något ont efter det hon har gått igenom, det är att ljuga och det är totalt omänskligt. men skillnaden att vilja någon något ont och verkligen sätta det i verket är en väldigt lång väg att gå, det gör man bara inte. inte i den utsträckningen som hon har tvingats vara med om. 
min bästa vän, hon är så ärlig, omtänksam och verkligen älskvärd att jag inte kan förstå att saker och ting gått så pass långt som de har. hon är värd bättre och förtjänar definitivt inte det öde hon tvingats in i...

hur kan man vilja förstöra ett liv, inte bara för en ensam mamma utan även automatiskt för hennes son? ett litet oskyldigt barn som inte har gjort någon annan människa något ont i världen, vad har han gjort för att förtjäna det öde han är satt i?

jag finns alltid här, oavsett vad som händer!

kämpa på, fast det känns svårt och utvägarna lyser med sin frånvaro och problemen känns olösbara. stanna kvar hos oss gumman! låt dem inte vinna.
det känns tungt, men det kommer en ljuspunkt. jag lovar dig!

 


kärleksförklaring

paul, jag saknar dig som attans.
vill bara hem till dig och kramas.
vill verkligen känna att det du och jag har är speciellt.

det jag känner för dig är starkare än något jag känt tidigare.

jag älskar dig av hela mitt hjärta. ♥


thank God for internet

internet är riktigt bra på många olika sätt. tänker inte skriva ett sjukt långt tråkigt inlägg om varför det är bra osv. tänkte mest bara ta upp en sak.

det finns en viss person i det här långa landet som verkligen fångat mig.
kan man hitta en fin vän genom en dumburk? jag har nog gjort det.
när vi pratade innan kände jag att jag kunde släppa ut det som tynger mig.
det känns så himla bra att göra det när det inte finns några krav.
fast vi inte har träffat varandra så känner jag en tillit.
jag vet faktiskt inte varför.
kanske är det för att hon verkar vara precis lika galen som jag?!
känns enormt skönt att du finns, vännen!
en dag gumman, en dag ses vi.......

 


kärleken

igår hände något i mitt liv som gjorde mycket ont. men det gav även något gott med sig.

frågor som jag ställt mig själv i mitt inre så himla länge, fick äntligen ett riktigt svar. ibland kan man tveka på saker och ting, och då kan andra saker hända som gör att man verkligen vet vad man vill och hur man känner. precis det hände mig.

för hela världen är du kanske

bara en obetydlig person.

men för vissa personer är du hela världen.


det stämmer så oerhört bra överens med hur jag känner just nu.

jag vet till 110% att jag är grymt kär och att jag vill göra allt för att satsa på det jag har. jag bara önskar av hela mitt hjärta att ingen vill förstöra detta för mig.
det finns tyvärr människor som vill förstöra och som inte verkar vilja att andra människor är lyckliga.

du kommer också att finna lyckan, du behöver inte förstöra för andra för att göra det!


jag har dem finaste läsarna och vännerna



känner mig så otroligt glad och rörd över att det faktiskt är väldigt många personer i min omgivning som bryr sig om mig just nu. att få så många fina kommentarer som jag har fått nu ikväll och idag är helt otroligt.

måste nämna en speciell person som verkligen är värd en extra stor guldstjärna, och det är anna. det känns som att vi har känt varandra länge. hade vi bott nära varandra bara VET jag att vi hade umgåtts. tack anna, för att du finns och för att du verkligen får mig att känna att du finns där!

det finns så otroligt många personer jag vill nämna och ge ett extra stort tack till, men jag skulle aldrig bli klar med inlägget i så fall. hoppas att ni vet vilka ni är!
speciellt ett telefonsamtal igår var enormt viktigt för mig. det gjorde att jag verkligen ryckte upp mig och lyckades klara mig igenom mitt arbetspass. tack gumman. hoppas vi snart blir grannar igen!

att sätta sig vid datorn och klicka in sig på sin blogg och läsa alla dem fina kommentarerna gjorde att jag fick små glädjetårar i ögonen, vilket är enormt behövligt efter alla sorgetårar som fallit denna kväll och natt. hade nog kunnat fylla en hel hink, hehe.

än en gång. tack för att ni finns!

sorg och nedstämdhet

det är inte såhär jag vill leva mitt liv.

när kommer dagen då någon ska göra något enbart för mig och för att jag ska bli glad och lycklig och verkligen känna mig älskad?
den dagen har hittills inte funnits i det liv jag lever nu.

man bygger upp något för att sen se allt rasa samman på bara några sekunder.

man kämpar för något i livet och lyckas och tar sig verkligen hela vägen, för att sedan som en spark i magen känna att det är dags att ge upp det.

har verkligen en annan människa så mycket makt att den kan förstöra hela tillvaron för en?

en del dagar är underbara, javisst, men är det dags att lämna det livet man lever när antalet olyckliga dagar blir allt fler?

utseendet då, jag har gett upp. vem ska jag göra mig fin för?

jag kan verka oerhört lycklig vissa dagar, men dem dagarna blir allt färre och jag gråter allt fler tårar vecka för vecka.

jag har massor med människor i mitt liv som bryr sig och hela tiden finns där och som älskar mig.

varför kan då inte personen jag mest vill ska göra det, krama om mig och lova att allt blir bra?

jag vill bara bort ifrån alltihop. jag vill inte leva detta livet längre. orkar inte mer. men hur gör man när man börjar om?


orkar jag det här?

jag mår så inihelvetes dåligt idag.

jag orkar inte prata med någon och jag vill bara bort från allting.

jag kommer aldrig klara det här.


we will find a way

det finns så mycket som ligger i bakhuvudet och trycker, saker som bara måste tas itu med men man vet inte hur. tillsammans har jag och paul gått igenom en hel del och visst kommer vi fixa det här också. den enda frågan är bara hur?!

hans ord ekar hela tiden i mitt huvud och när jag tänker på dem är det som ett rus genom hela min kropp och jag känner mig glad. vi älskar ju varandra, det är det enda som betyder något. att han sa så gjorde mig så otroligt glad.

men allt känns ändå jättekonstigt, som en bergochdalbana. ena dagen är det si och andra dagen är det så. man vet inte riktigt var tryggheten finns och vad det är som är normalt och vanligt. allt är bara en enda soppa där ingen av oss vet varken ut eller in.

men vi kommer på ett sätt. vi kommer att fixa detta. jag bara vet det.

känner mig värdelös och totalt maktlös



OBS!!! det här inlägget måste läsas i sin helhet, om man bara läser vissa delar av texten och koncentrerar sig och hänger upp sig på dem så missar man poängen och man kan misstolka det rejält.

den här bloggen har för mig varit ett ställe där jag har kunnat skriva av mig när det är något som tyngt mig och jag mått dåligt över, något jag inte riktigt ville prata om. ibland känns det så otroligt skönt att kunna sätta ord på saker utan att behöva stå ansikte mot ansikte med en annan människa.

allting har förändrats. jag kan inte längre skriva i min blogg när jag umgås med mina vänner, när det är något jag tycker är fel, när jag gjort något speciellt eller när jag bara slappat.

ibland känns det som att andra människor styr vad jag ska skriva och inte. visst, en del grejer kan man förstå. men nu måste jag faktiskt skriva av mig. jag ber om ursäkt om folk tar illa upp men jag har inget val. jag kan inte längre hålla tyst. jag kan inte längre gå runt varje dag och må dåligt utan att kunna prata med någon om det. jag orkar inte mer.

när man blir sårad av en annan människa så kraftigt att ens liv förstörs totalt och man inte längre mår bra av att vara i sitt eget hem, har det inte gått för långt då?
varje dag, varje minut försöker jag vara en underbar vän och ställer upp med allt som står i min makt. men hur ska jag kunna göra något när det svarta hålet som är fyllt med skit bara blir djupare och djupare, finns det inget slut på hur mycket man ska utsätta sig själv för?

människor kan ha enorma kontrollbehov men det här tar priset. jag orkar snart inte längre stå bredvid och se på. snart måste jag göra något riktigt drastigt eller bara ta ett steg tillbaka. men det är det som är det svåra, oavsett hur jag gör så är det bara jag som förlorar på det. det finns ingen jag kan prata med om det här och jag vill inte sätta ord på det här i bloggen heller, jag vet bara inte vad jag ska ta mig till.

när jag har umgåtts med mina vänner så ska väl inte en vän som inte ens varit med bli anklagad för att vara med på bilderna? hur kan man anklaga en person för att umgås med en vän som om det är något fel med det? att klanka ner på en annan människa med falska anklagelser är hemskt, det är så fruktansvärt kränkande. hur kan man ens sjunka så lågt? om man ändå inte lyssnar på svaret, varför frågar man då?
det är egentligen inte lönt att jag förklarar mig. det här inlägget kommer ändå misstolkas sjukt mycket. men det spelar ingen roll längre. bara jag förstår vad jag menar så är jag helt nöjd. kanske får förklara det för en viss person men det får jag ta. jag har inte skrivit något fel i alla fall, för jag har all rätt att skriva vad jag tycker, tänker och känner i min egen blogg.

om någon annan får problem när jag talar om något i min blogg som bara rör mig, då är det personen som stör sig på det som har problem, enorma problem. den här bloggen handlar nämligen oavkortat om MIG, när ska folk fatta det?
nu börjar jag bli arg känner jag, men så är det.

har ni känt någon gång att det kvittar vad man säger för att hjälpa en annan person och för att visa att man menar väl, men personen bara struntar i det ni säger och gräver graven så mycket djupare?
ibland känns det verkligen som om man pratar för döva öron. jag vill så mycket, jag vill varje dag visa för människorna i min närhet att jag bryr mig och att dem alltid kan räkna med mig. människorna som står mig allra närmast är också dem jag tänker på i första hand, före mig själv.

det finns väl ingen annan i denna världen som vill se sina närmaste och bästa vänner fara illa och må riktigt riktigt dåligt? om någon sån människa finns så är den inte särskilt mycket värd för mig.
jag kan inte bara stå och se på. jag kan inte bara. nej jag vet inte vad jag kan längre. jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag kan göra. jag känner mig bara så maktlös.

när är det egentligen dags att sätta ner foten i marken och säga STOPP?
jag tycker det har gått låångt över gränsen redan.

vad gör jag för fel när jag försöker vara en god vän?
vad gör jag för fel när jag talar om för en vän att jag vill henne väl?
vad gör jag för fel när jag bara vill väl?
vad gör jag för fel när jag försöker tala om hur mycket jag bryr mig?
vad gör jag för fel när jag inte längre vill se min vän må dåligt?
vad gör jag för fel när jag lyssnar när min vän behöver prata?
vad gör jag för fel när jag ber min vän att tänka på sig själv först?
vad gör jag för fel när jag tycker att min vän bör behandlas värdigt?
vad gör jag för fel när jag talar om för min vän att hon betyder mkt?

varför känns det hela tiden som om allt jag gör är fel och inte betyder något?


som den goda vän och flickvän jag är så menar jag absolut inget illa med detta inlägget. det är bara det att jag måste skriva av mig. jag måste få säga hur jag känner och hur jag tänker. jag kan inte längre bara ta emot enmassa och låta det gro inom mig, mina känslor måste också få sig lite frisk luft. men vem ska jag prata med?

vem?

oooh vad jag längtar

nu har jag precis sett klart idol som gick igår (torsdag) och nu ska jag bara rusa in i omklädningsrummet på jobbet och byta om för att köra hem.
jag ska hem till min älskling som ligger och sussar i vår säng. gud vad jag längtar. ska överösa honom med massa pussar när jag kommer hem, så han får ett mysigt uppvaknande!

saknar min paul som attans. ;)

det här är kärlek ♥

innan jag går och lägger mig så måste jag bara skriva ner några rader till min älskade paul. kände verkligen att jag behövde det, och ja, jag vet egentligen inte varför. men jag vill så gärna visa världen det på något sätt! :)

länge har det känts som en kniv i hjärtat
jag vet att allt har förändrats med dig
när du inte är hos mig så känns du såå långt borta
hela tiden känner jag att jag vill ha dig nära
när vi är ifrån varandra är längtan efter dig enorm
när jag tänker på dig svävar jag på moln
tanken på att du är min gör mig knäsvag
när vi är tillsammans täcks min kropp av gåshud
vill känna din mun emot min i mörkret
vill känna dina händer mot min kropp
vill känna dina andetag i mitt öra
det känns så oerhört bra att säga oss
vi två tillsammans
du och jag
det är kärlek

paul ardenmark, jag är så lycklig med dig!

jag är så enormt glad att jag åkte till tivoli i helsingborg
den där valborgsmässoafton 30/4-2007!


till en vän

if you need to cry

you know where my shoulder is

my home is always open for you

you will be in my heart forever

nobody could ever take your place

you mean a lot

vad ska man säga?

vad är det för värld jag lever i?

när man inte vet vad man kan eller får eller ska säga så är det något som är allvarligt fel. när man tvingas tänka att man råkar illa ut för att man säger något som inte gått rätt till. när man varit med om något hemskt men inte kan uttala sig om det för sin omgivning. när människor som bryr sig ställer frågor men man inte riktigt vet vad man kan eller ska svara.

jag kunde ha dött.
är inte det allvarligt nog?

tänk om jag hade dött. då hade jag inte kunnat säga något.
men jag kan inte göra det levande heller, eller kan jag det?!?

hur långt ska det behöva gå innan man får tillåtelsen att svära och bli riktigt förbannad?

<3

alla känslor är bara helt kalla...

och jag är osynlig...

man blir helt rörd

paul ringde nyss och sa att han saknade mig och att det inte var kul där hemma utan mig.
"sandra, kom hem till mig!" sa han.
det är inte direkt något som hör till vanligheterna att han gör det, så det kändes som något alldeles extra i magen, som fjärilar. hihi.
min paul är finast i världen! ♥

snart kommer jag älskling. snart...

aldrig kan något vara bra nog



om det är på ena viset så är det fel, om det är på andra viset så är det fel.
jag förstår inte hur en annan människa kan vara så otroligt respektlös mot den han lever tillsammans med. hur mycket skit ska jag orka ta innan jag verkligen tar steget?
när något roligt har hänt i mitt liv, varför kan han inte bara bli glad för min skull?
varför får jag inte gråta när jag är ledsen utan att han blir arg och tycker att jag är löjlig?
jag förstår inte hur jag ska kunna sätta ord på mina känslor.
jag förstår inte hur jag ska orka detta så mycket längre till.
jag vill inget hellre än att leva med honom, han är verkligen den jag älskar mest av allt och jag vill verkligen inte förlora honom under några som helst omständigheter.
jag vill verkligen inte hamna i en situation där jag inte längre har något val...

tankar om vänskap

vänskap, det är något som är riktigt fint. om man har vänner runtomkring sig i livet så mår man mycket bättre, det är så jag har blivit lärd.

vänner är till för att finnas till hands och stötta när man har problem.
vänner är personer som finns kvar och älskar en trots att man gör en del misstag.
att ha en vän är en fin gåva, en gåva man inte bara ska slänga bort.


en del människor förstår inte det här med riktig vänskap. dem här personerna känner jag enormt mycket sorg för. inte ens min värsta fiende vill jag ska stå utan vänner i sin närhet.
att inte ha några vänner att prata med när man känner sig nere, är att långsamt krypa in i sig själv i ett skal och sakta men säkert tyna bort i det sociala livet.

i min närhet har jag verkligen RIKTIGA vänner som alltid finns där för mig. om jag känner mig nere och mår dåligt över något, så vet jag till 100% att det finns människor som bryr sig och som lyssnar när jag behöver prata. och det är verkligen guld värt.

hur ska man göra för att få folk att förstå att vänner är a och o för att livet ska fortlöpa som ett bra och levnadsvärt liv?

vänskap handlar inte alls om att försöka roffa åt sig tiden från ett förhållande och att vännen bara ska umgås med mig, utan det handlar om att man ställer upp för varandra och umgås. det handlar även om att respektera varandras respektive och varandras andra intressen. aldrig någonsin skulle jag drömma om att tala om för en vän att hon/han inte ska vara tillsammans med sin partner. en persons partnerval är ett mycket personligt val och en riktig vän respekterar detta och håller sina egna åsikter för sig själv, av just respekt.

men det finns något mer som vänskap verkligen handlar om, nämligen ärlighet. det finns inget värre än att bli huggen i ryggen av någon som man trodde var ens vän. det tar mycket hårdare än om det är av någon som kanske inte står en lika nära. just ärligheten är själva vänskapen, man måste veta att man kan lita på varandra till 100% och att det man säger i förtroende inte får vingar och flyger vidare till andra. det är enormt viktigt i en vänskapsrelation.

utan mina vänner vore jag ingenting.

jag tänker här nämna några som betyder så oerhört extra mycket. hoppas vid gud att jag inte glömmer någon. en del pratar jag med mer än andra och en del umgås jag med mer än andra, men alla har en viss betydelse i mitt liv, och jag vill inte förlora någon.

det här inlägget tillägnar jag er (ordningen är inte genomtänkt på något vis och det finns ingen speciell tanke med den):
emilia, marie, linda, jennie, sarah, sara, jessica, malin, nina, sanna, evelina, rebecca, sandra, lina, oskar, tobias, anders, christoffer, daniel, sofie, emelie, erika, zandra, fredrik, glenn, rickard, linnda, rebecka & robert.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
  • Tillbaka till startsidan


  • RSS 2.0