Varje år, ända sedan jag var gammal nog att åka iväg med tåget själv och vara ute sent, så har jag besökt Helsingborgsfestivalen och tyckt att det var kanon.

Igår var inget större undantag, jag åkte dit tillsammans med Paul och hans kompis Anders och vi hade trevligt. Men ärligt talat, vad har jag sett i det här med festivalen innan? Det var väldigt lamt och allmänt tråkigt. Där fanns inte ens några roliga stånd med saker, samma saker överallt och massa massa folk och pundare överallt. Dem oerhört påstridiga rosförsäljarna var med påå än någonsin och det var bara mest jobbigt att gå omkring där.

Jag kan inte heller minnas att festivalen var så ihoptryckt på ett litet område. Vad jag kan minnas så var det mycket större och mer stånd och så, har det verkligen blivit mindre eller är det verkligen såå överskattat?

Något som däremot är positivt är all maten, för det kan man säga att där fanns mycket av. Annorlunda mat från olika ställen i världen till ett billigt pris. Och där fanns verkligen mycket att välja mellan, man hade definitivt inte behövt gå hungrig.

Karusellområdet såg väl ut som det brukar göra på alla ställen, ingen större skillnad där. Något som däremot finns i Helsingborg som inte finns på så många andra ställen är bungy-jump. Det ser så otroligt häftigt ut, men läskigt. Det är något jag personligen aldrig någonsin kommer att testa, det är roligt att se när andra gör det men gud, vem utsätter sig för något sånt? Vad som helst kan ju hända.

Visserligen var vi på festivalen första dagen, en torsdag. Jag tror definitivt att det hade varit sjukt mycket roligare på lördag kväll eller ikväll med ett gäng vänner och sprit i kroppen. Det blir en helt annan känsla då än att gå omkring nykter och tråkig. Men tyvärr så jobbar jag ju hela helgen så det kommer inte bli någon möjlighet för mig att uppleva det detta året.

Betyget som jag då ger Helsingborgsfestivalen är 2 av 5.

Har enormt mycket högre förväntningar på Malmöfestivalen!

kommentera gärna och säg vad ni läsare tycker, är det något jag har missat?

nu har vi sett första avsnittet av säsong 4 på prisonbreak och det är minsann lika spännande fortfarande. jag kan inte fatta det. det är en sjukt bra serie. det är väldigt väldigt sällan som en serie är precis lika bra alla säsongerna. man ser inte det särskilt ofta. och den är riktigt riktigt bra. vi är helt inne i den, paul och jag. tänk, vad ska vi hitta på om kvällarna sen när vi sett den helt klart?!

imorgon ska jag och emilia iväg till åvarp och rida. ska bli sjukt skoj. i 2 timmar har vi hyrt varsin häst. fan vad jag längtar. nu ska jag bara ta itu med disken och sen ska jag gå och lägga mig. i tid för en gångs skull.

puss o kram!

läste i häntextra idag att carolina gynning ska lägga ner sin blogg för att en del personer inte gillar innehållet i den. det gjorde mig ganska arg faktiskt, visst man har andra saker att bry sig om, men det är ändå korkat.

gynning skriver om sitt liv i sin blogg och har många läsare. hon är den enda av alla tusentals bloggerskor som är helt jävla ärlig. hon skriver om allt dåligt i hennes liv men även om allt bra, hon är ärlig och säger precis vad hon tycker och tänker. det är enormt beundransvärt.

andra bloggerskor som exempelvis blondinbella, kenza, foki osv. bara babblar på och skriver det folk vill höra och det dem tror att dem blir extra omtyckta för. dem skriver saker som gynnar dem själva och deras kändisskap och deras blogg. det gör inte gynning. hon bryr sig inte alls om det där. hon lever sitt liv utan att bry sig om andra.

om det nu är så att man inte gillar hennes blogg och inte gillar det hon skriver där, varför ska man då ta sig tid att gå in och läsa överhuvudtaget? och varför ska man lägga ner tid på att kommentera det hon skriver? kan man inte bara låta hennes blogg vara som den är och låta människor som vill läsa den faktiskt läsa den? bara för att hennes språk och livsstil stör en del människor så kanske andra uppskattar det. varför ska två-tre personer (som detta faktiskt verkade handla om, efter vad jag förstod) få förstöra för så många andra?

jag kan själv erkänna att allt hon skriver kanske inte är så strålande och lysande alltid, men hon är i alla fall ärlig och målar inte upp en fasad för sina läsare. hon skriver precis som det är.
ska inte sanningen få leva i vårt falska jävla samhälle? ska precis alla leva under ett vitt skynke och inte våga titta fram och vara sig själva?
ska det vara såhär?

carolina gynning. stå på dig, lägg inte ner din blogg!!!

there's a reason that some people doesn´t follow you into the future!

Det finns många saker i livet som verkligen gör det värt att leva. En människa som inte har några drömmar, inga vänner, ingen familj, inga "lyxprylar" (ex. TV, mp3, dator, mobiltelefon osv.) och inga fritidsintressen, kan faktiskt ändå leva sitt liv utan att det går någon nöd på honom/henne. Men när jag tänker tanken så frågar jag mig; mår den här personen särskilt bra?

Den frågan ställer jag mig eftersom jag är van vid ett helt annat liv. Jag lever det moderna livet 2009. För mig är det självklart att ha en mobiltelefon, en TV i vardagsrummet, vänner runtomkring mig som kan ringa bara för att fråga hur jag mår, drömmar om hur jag vill att min framtid ska bli, en underbar familj som stöttar mig i vått och torrt osv.

Tänk om man bara hade tagit allt det här ifrån mig och satt mig på ett torp ute i skogen någonstans. Jag skulle ha tillgång till mat och så och jag skulle ha ett jobb så att jag klarade mig. Men jag vet inte om jag hade mått så bra ändå. Allt det andra jag räknade upp är ju en del av mitt liv. När jag tänker i dem här banorna inser jag hur bra jag verkligen har det. Det finns så oerhört många andra människor här i världen som bara kan drömma om rent vatten eller en TV. På senaste tiden har jag börjat fundera på en hel massa saker, och det här är en av sakerna.

Ofta går jag (som så många andra) runt och klagar på saker och ting för att dem inte är som de borde, TVn kanske inte får in kanalen där mitt favoritprogram går, det finns ingen mottagning på mobiltelefonen eller också så har vi bara "mindre god" mat hemma i skafferiet men även när man ska behöva sitta hemma ensam en kväll för att vännerna redan hade andra planer när jag ringde dem.

Varför kan jag inte bara gilla läget och ta dagarna som dem kommer och vara oerhört tacksamma för hur bra jag har det. För jag måste verkligen medge att jag lever ett ganska bra liv trots allt. Fast saker och ting inte alltid står rätt till, så går det verkligen ingen nöd på mig.

Det enda jag tänker på är att jag önskar att jag kunde dela med mig av lite av mitt liv till människor som har det tusen gånger sämre, kanske i andra världsdelar, men jag vet att det finns människor i Sverige som drömmer om att bara ha tak över huvudet. Och med detta inlägg vill jag skänka alla dem människorna en tanke och jag fäller en tår för dem, dels av medkänsla dels av lycka för hur tacksam jag är för att jag har det så bra.

Never ever complain when it's really okay...

Blev inspirerad att skriva den här texten av en slump. Bäst som jag satt på lunchen på jobbet och lyssnade på lite random musik så kommer låten turn back time med AQUA och jag bara får en känsla av att det är precis så jag känner.

En del saker i mitt liv står inte alls till såsom jag skulle önska att dem gjorde. För några år sedan såg jag hur bra ut som helst, smal och vältränad, aldrig megasmal för det tycker jag inte är snyggt någonstans. Skulle aldrig trivas med att vara smal som en sticka, men jag respekterar dem människor som gör det. Men i alla fall, jag mådde jättebra med mig själv och både jag själv och andra människor tyckte att jag var snygg och såg fräsch ut. Det var på den tiden då jag precis blev tillsammans med mitt ex Henric.

Men det var något som hände där. Jag gick upp i vikt och slutade så småningom med ridningen, som jag hållt på med i stort sett hela tiden sen jag var runt 6 år gammal. Många säger att när man trivs jättebra i ett förhållande så finns det risk att man slutar bry sig om sitt utseende på samma sätt, man lägger inte ner lika mycket tid och tankar som man kanske gör annars. Jag tror att det var precis det som hände mig.

När vi sen gjorde slut så tog jag verkligen tag i det, för det är klart man vill komma tillbaka liksom. Jag kände själv att det hade gått för långt och jag tog verkligen mig i kragen och jag klarade att gå ner 13 kilo i vikt och började må bra igen. Ja, jag mådde riktigt bra och kände mig snygg igen.

Sen träffade jag Paul, min älskade pojkvän som jag nu är tillsammans med, och jag tror precis samma sak har hänt nu. Jag vet inte varför jag inte har lärt mig läxan efter första gången. Varför har jag inte tänkt mig för bättre nu när jag har fått svart på vitt att jag inte klarar av att slappna av på det sättet, min kropp har inte det i sig. Jag har i generna lätt för att gå upp i vikt och borde verkligen tänka mig för alltid. Självklart ska man kunna unna sig något och sådär, men verkligen inte så som jag har gjort.

När jag och Paul sen flyttade ihop här uppe i Ängelholm så blev det ju inte bättre precis. Jag fick sluta spela fotboll och vännerna fanns så långt bort att jag knappt kunde träffa dem. Livet blev bara tyngre och tyngre, fast jag trivdes superbra i Ängelholm som stad och med Paul så kände jag mig mer och mer fast och instängd. Att gå till gymet var inte att tänka på för vem skulle jag gå dit med? I Svalöv var allt så annorlunda, där fanns alltid någon man kände när man kom dit, eller så gick man dit tillsammans med någon kompis och man hade roligt samtidigt som man tränade.

Nu har vi bott här uppe i 1 år och 2 månader och jag börjar äntligen slappna av och verkligen trivas. Nu har jag nämligen träffat lite vänner som jag har börjat umgås med, jag har börjat träna fotboll i Kvidinge IF och tycker att det är superkul, men fortfarande, vem ska jag gå till gymet med? Det är ju något som jag verkligen tycker är roligt och det är något som min kropp behöver.

Men jag börjar må så pass bra nu att jag kan gå dit själv, men hur ska man ta första steget? Jag sitter fast och är kluven med hur det hela ska gå till, hur jag ska göra. Jag vet att jag måste ta tag i det nu för jag börjar må sämre och sämre för att jag ser ut som jag gör, jag vill ju inte ha det såhär. Jag vill må bra med mig själv och jag vill att alla andra runtomkring mig ska se hur bra jag mår. Hur ska jag nå dit ensam?

Mina tankar har varit överallt, till och med har jag tänkt på fettsugning och magsäcksoperation, men jag antar att det inte är fullt så illa att jag måste ta till såna drastiska saker, men jag mår fan inte alls bra. Något måste göras, och det nu innan det går mer ut över mitt och Pauls förhållande än det redan har gjort. För det är klart att förhållandet blir sämre när jag mår sämre varje dag. Han mår ju inte bra av att se mig må dåligt varje dag, fast jag är glad så har jag inte samma gnista som jag har haft innan.

Jag måste verkligen ta itu med detta nu.

Men hur?!

If I could turn back time...

när det händer så mycket på en dag som man sen ska återberätta i bloggen så finns det risk att man glömmer vissa saker och det gjorde jag kom jag på nu.

vi satt ju ganska länge och pratade med Pauls fosterföräldrar som har sin husvagn på campingen i kivik precis bredvid marknaden. riktigt trevligt. gillar dem skarpt. blev hembjudna till dem på middag sen en dag. bestämde ingen specifik men det ska helt klart bli skoj.

sen nu för en stund sen tecknade jag en försäkring på Gosan. vad som helst kan ju faktiskt hända och har man då inte försäkring så kan det bli riktigtriktigt dyrt fick vi veta igår när vi satt och pratade med eva & erik (som pauls fosterföräldrar heter). det är ju ingenting med runt 50 spänn i månaden, när man sen kan få veterinärräkningar på 20 000 spänn. helt sjukt vad dyrt det kan bli. man vill ju inte behöva avliva sin katt för att man inte har råd att betala för dens sjukvård heller. då tycker jag inte att man ska ha djur överhuvudtaget, men det är bara jag.
vi har ju fäst oss så pass mycket vid gosan att vi skulle bli helt knäckta om det skedde. därför tog vi våtr förnuft till fånga och tecknade en sån idag, eller ja, jag gjorde det i mitt namn. men vi pratade om det tillsammans. :)
nu är det bara vaccinationen kvar. sen är hon på topp, vår älskling!

tjing!

min mage känns jättekonstig. jag är inte direkt någon storätare när det gäller mat och så, kan gå en hel dag utan mat om det ska va så. men nu känner jag mig faktiskt jättehungrig. åt en sån saladshaker med paul innan idag vid typ halv två-två och nu mår jag nästan lite illa för jag är så grymt hungrig. är det normalt? det är definitivt inte något som brukar ske för mig i alla fall.
det är liksom en kurrande känsla, ganska ljudlig dessutom, och det gör liksom ont. skitskumt.
det första jag ska göra när jag kommer ut och kör är att jag ska köpa något att äta, vad ska det bli tro?! antingen en saladshaker eller något lite rejälare. vetifan vad det blir, men det lutar nog åt något rejälare för uppenbarligen så var inte en saladshaker en ordentlig måltid, det tar ju bara ett par timmar innan man är hungrig igen.
chickentasty är alltid god. :) vi får helt enkelt se vad det blir. ska köra förbi jennie en sväng också och hämta en hårsnodd som jag tänkte sno av henne. har missat helt att ta med mig det idag och det är inte speciellt bekvämt att jobba med håret nere, jag hade glömt strumpor också så det fick jag köpa på citygross här i lund på vägen. lite illa, men som tur var fanns dem i trepack så det räcker till hela helgen.
nej minsann, nu ska jag fortsätta stänga ner här, sen när jag är klar med det och sitter i bilen ska jag ringa min kära emilia och snacka lite skit!

see ya!

javisst, ni läste rätt. idag har det varit tvättstugan för hela slanten. riktigt tråkigt. men det är sånt som måste göras. riktigt illa var dock att torktumlaren som jag stoppat våra kläder i var sönder, och det upptäckte jag inte förrän jag skulle hämta mina kläder igen när tvättiden var slut. istället för torra så var dem dyngsura. gissa om jag blev förbannad. fick använda dem andra två torktumlarna i 40 minuter in på nästa tvättid, och det tråkigaste var att jag fick sitta i tvättstugan och glo hela tiden, för annars hade jag inte kommit in där sen. tråkigt som fan. deprimerad blev jag. det är sånt som killar aldrig hade pallat. men vi tjejer känner att vi måste göra det så vi bara gör det fast det är tråkigt. så funkar världen.

sen nu i eftermiddag så blev det att handla mat och laga mat för mina föräldrar har varit på besök ikväll och käkat middag. mamma fyller ju 45 år idag. bjöd dem på taco och hemgjord jordgubbspaj med vaniljvisp. mumsigt! har lite paj kvar som paul kan ta med på jobb imorgon, det retar alltid någon av hans arbetskamrater. hehe.

imorgon blir det antagligen landskronakarnevalen. men nu bangade kanske emilia och elis ur. tråkigt. men vi får se hur det blir. vi skulle höras nu ikväll, men hon har säkert gått och lagt sig så jag får ringa imorgon när jag vaknar.

nu har jag och paul precis sett ett avsnitt av prisonbreak och det är fortfarande spännande, dock var första säsongen bäst, men det är fortfarande lika bra. man vill ju veta vad som händer och hur det går till och allt sånt. skitbra är det. är helt såld. men nu ska jag faktiskt ta en dusch och sen lägga mig.

nattinatti.

sitter på jobb nu också, känns som mina inlägg är sjuuukt tråkiga när jag sitter här. haha.
idag har jag i alla fall haft supertrevligt sällskap i form av evelina. :) vi har sett på the king of queens, sen har jag haft mer att göra än jag brukar ha här. det brukar vara så lugnt och fridfullt annars, men idag har det varit full rulle och det gillar vi!

nu väntar jag bara den sista halvtimmen på att jag ska få sticka ut och köra. som man längtar efter det när man sitter här inne. hehe. ska även försöka få tag på min mamma för att kolla hur saften blev idag. hon jobbade ju så vi hann inte sila saften tillsammans innan jag var tvungen att sticka till jobbet så hon skulle göra det själv sen, jag fixade i alla fall flaskor till henne. eller ja, till oss.
fixade även med mammas present idag. :)
(hihi, mamma, jag veeeeet att du läser så det är därför jag inte skriver vad det är, vet att du blir nyfiken. hihi)

hoppas att allt blir skitbra imorgon med, jag och paul ska ju eventuellt hitta på något tillsammans med emilia och hennes kille martin. ska bli hur kul som helst. förhoppningsvis alltså.
det sjuka är att martin och paul har varit på samma bygge nästan ett helt år utan att veta om det, och dem tror att dem vet vem den andra är osv. hihi. spännande ska det bli i alla fall.

vi har fått svar på en annons angående att vi vill para gosan med en birma eller en ragdoll. skitkul. en riktigt fin ragdollhane har vi hittat, ägaren mejlade nu för en stund sedan. gud så glad jag blev. hoppas verkligen att detta går vägen. måste prata med paul om det för den är skitfin, ungarna kommer bli sjuuuuuuukt najs.

nej nu ska jag börja plocka ihop här så smått.
ska blogga mer intensivt och roligare nu när jag är ledig. för det är jag faktiskt heeeela helgen. har knappt fattat det själv än, men så är det faktiskt. har ju jobbat fyra helger på rad nu, första helgen var visserligen bara lördagen men ändå, resten av helgen är förstörd för man känner inte att man varit ledig på samma sätt då. men nu måste jag sticka.

hejsvejs!

ditt resonemang i frågan är sjuk.
du som snackar om självkänsla och att man ska må bra med sig själv, ett lån som man känner är enormt högt är ett orosmoment i livet, och framhäver en daglig stress. du kommer aldrig att uppleva detta eftersom du fötts in i världen med oerhörda förutsättningar ekonomiskt, genom hela din blogg känner man en viss irritation så fort inte allt är guld och gröna skogar, så fort det inte finns saker tillgängliga som du är van vid.
jag läser din blogg nästan varje dag och följer ditt liv, inte för att jag tycker att du gör något bra utan för att jag tycker att det är otroligt intressant att läsa om en persons liv som inte har den blekaste aning om hur det är att vara "vanlig svensson" och leva ett liv som dem flesta svenskar faktiskt gör.
när du klankar ner på människor som inte vill ta CSN-lån gör du dig själv bara till åtlöje. ett lån är aldrig något bra för en person, speciellt inte i dessa tider då man ska vara extra försiktig. bara för att man går en utbildning så betyder det inte att man vid utbildningens slut får ett arbete som kan hjälpa till att betala tillbaka studielånet. det är oron över framtiden i sverige som får människor att backa och inte "våga" det här med studielån.
jag köper helt ditt resonemang när det gäller att man får en utbildning och att det måste vara värt så oerhört mycket, men om man sen får betala priset att inte få ett arbete efteråt utan istället blir skuldsatt för resten av livet och får en bock hos kronofogden, då är det inte längre värt ett smack!
klanka inte ner på oss "vanliga" människor, isabella!