jag hatar verkligen att städa, det är något av det värsta jag vet.
nej det ÄR det värsta jag vet.

jag har ont i hela kroppen, det kryper liksom inombords och jag blir bara mer och med deprimerad och på sämre och sämre humör, snart vet jag inte om det överhuvudtaget är möjligt att vara på sämre humör.
det allra värsta är inte själva städningen i sig, utan att man jämt och ständigt får ta itu med den helt själv trots att man är två som bor i lägenheten, sen att man inte bara får ta undan sina egna saker utan även hans också - det gör ju inte saken bättre precis.

gud vad jag önskar att man tjänade lite bättre med pengar, för då hade jag fan anlitat en städerska som kom och städade en gång varannan vecka eller en gång i veckan.
fast i och för sig, kanske om vi delar på det så blir det inte så dyrt?
man kanske ska prioritera bort något annat och lägga pengar på det istället?
någon som vet vad det kostar?

nej gud, nu måste jag fortsätta. ska ha hit folk imorgon också och man vill ju inte visa upp hemmet från sin allra värsta sida då ju, sen kommer pauls bror och hans flickvän på middag fredagkväll, då är det ju ännu viktigare att det är tipptopp, men just nu känns det som att vägen dit är oändligt lång.

men vad var det jag sa inatt??!??!?!?!?!??

det gäller att inte hänga upp sig på hindren på vägen utan koncentrera sig på målet.

det låter så himla bra, men sen att verkligen leva efter det är en konst. hur fan orkar folk som verkligen gör det alltid jämt och ständigt oavsett vad det gäller?

nej nu kallar dammråttorna, dem vill inte vara här längre - dem vill ut på nya äventyr.