Det närmar sig...
... med stormsteg.
Det är så nära nu att jag inte vet riktigt hur jag ställer mig till det, hur jag känner eller ens vad jag tänker. Allt i huvudet är som geggamojja och jag känner mig inte riktigt som jag brukar. Det känns som jag inte har koll på nånting. Menmen. Virrpanna - det är jag det. Men det bjuder jag på.
Är så tacksam för vännerna som verkligen visar att dem finns där och hör av sig och bryr sig och frågar hur det är och hur det går, det betyder så himla mycket. Det är riktig sann vänskap. Ett litet sms, telefonsamtal eller FB-inlägg betyder så mycket mer än ni tror. Är så glad att ha det i mitt liv. Ni vet vilka ni är! <3
puss & kram
Jag är inte redo...
... att inför allas blickar och öron berätta om mina innersta tankar och drömmar. Men vem är det?
Jag står inför något i mitt liv som jag tror kan förändra allt. Jag känner verkligen att 2014 kan bli ett år som jag kommer att glädjas åt, men också att jag kommer att lära mig att älska mig själv igen.
Det jag har framför mig tänker jag på med både hopp och fötvivlan, skam och tacksamhet, kärlek och hat. Men den största känslan måste jag nog säga är HOPPET. Det sägs ju att det är det sista som lämnar människan. Och jag har minsann mitt kvar, även om man kanske normalt sett skulle tappat det för längesen om man varit i min situation.
En annan känsla som jag bara måste utveckla är TACKSAMHETEN. Jag är så oerhört tacksam för alla fina människor som jag faktiskt har i min närhet. Både min familj och mina vänner vet vad jag har gått igenom de två senaste åren och jag har fått en sån fantastisk stöttning att jag nu såhär i efterhand blir helt tårögd när jag tänker på det. Jag är så otroligt tacksam att ni finns i mitt liv allihopa.
Jag har förhoppningar om att 2014 kommer att bli mitt år, inte bara förhoppningar utan även känslan för att det verkligen kommer att bli så. Men det kommer att krävas blod, svett och tårar för att nå dit jag vill. Men det är det sååå värt. Med den fantastiska stöttning jag har bakom mig så kommer det att gå vägen. Jag kommer att lyckas!
blandade känslor...
just nu har jag en hel del blandade känslor i kroppen som jag inte riktigt kan sätta fingret på, det är så himla mycket känslor att jag på nåt skumt sätt inte vet vad jag känner, tycker eller tänker. jag vet inte vad det är meningen att jag ska tycka, tänka eller känna och jag vet inte om jag ens borde lägga ner energi på det eller om det vore bättre att bara låta det glida mellan fingrarna.
ibland kommer saker i ens väg som man egentligen inte har med att göra sådär direkt, men som man ändå känner något för så man vill veta så mycket som möjligt om grejen. precis ett sånt läge är jag i nu. jag känner mig näst intill besatt, inte på ett dåligt sätt utan på ett mycket positivt sätt. fast jag vet inte om det kommer att vara positivt för mig i längden och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.
jag känner även att jag behöver prata av mig oerhört mycket angående detta men jag vet inte vem jag ska prata med för det är ett så himla djupt ämne att det kommer ta så oerhört lång tid att prata och resonera kring, men jag tror ärligt inte att någon i min närhet riktigt känner som jag eller vet ens hälften så mycket som jag om den här grejen. jag tror att jag vet så mycket det bara går att veta för oss "vanliga dödliga".
jag har fått ett litet livstecken och lite respons från en central person i händelseförloppet som utlöser alla mina känslor och det känns oerhört stort. den stora frågan nu är om jag ska försöka få vidare kontakt eller om jag bara ska fortsätta att läsa, titta, tänka och engagera mig för mig själv.
en stor önskan jag har är att jag vore så mycket mer insatt och kanske hade ett arbete där jag kunnat bemöta detta på ett helt annat sätt, det hade varit så otroligt spännande. men så är givetvis inte fallet just nu, men kanske i framtiden, vem vet?!
det är även så att jag genom detta har fått ännu mer tankar på vad min framtid kommer att bestå av, vad jag ska göra med mitt liv, hur jag vill förändra och bidra till det svenska samhället. jag vet det nu. och det tackar jag hela den här karusellen för. tankarna jag haft den senaste tiden angående framtiden har stämt, jag känner så oerhört mycket starkare för min nyfunna dröm nu än vad jag nånsin har gjort för något i hela världen. och jag kan säga att jag nu kommer att lägga upp en framtidsplan för att detta ska bli genomförbart.
(jag känner just nu att detta varit en ganska så rörig text för er som läser för ni vet inte alls vad det handlar om, men jag vill inte blotta detta såhär öppet utan det är min ensak, fråga gärna så ser vi om jag orkar svara, för det är ganska jobbigt för mig, men samtidigt helt otroligt fantastiskt. ni kanske kan gissa???)
life is a bitch
skriva av mig...
som jag har berättat innan vill jag använda bloggen lite till att skriva av mig gällande saker som tynger mig och är jobbigt, dock kommer jag skriva i gåtor för allt kan inte komma ut. många saker är högst privata. och jag tänker börjar här och nu...
den senaste tiden har varit enormt jobbig och jag känner och vet att det verkligen inte är slut än, det är lång bit kvar. det som håller mig ovanför ytan är hoppet och vetskapen om att det är på väg mot positivare tider nu. jag hoppas som sagt det i alla fall.
ibland känns det bara som om allting är mitt fel fast ändå inte. det känns som att jag måste vara överallt och ingenstans samtidigt, fast jag vet inte i vilken ände jag ska börja, och när jag väl börjar, kommer det att vara i rätt ände då?
en sak som är enormt positiv i mitt liv just nu är bytet av gym som jag har Linn att tacka för, tack fina du! ♥
ännu en vän som är värd ett hjärta är theres som kommer att bli min nya träningskompis. ♥
jag tror att det kommer att vara mycket lättare att träna och verkligen komma igång och hålla tempot och humöret uppe om man kan peppa varandra, jag tror verkligen att detta kommer att bli strålande. jag simmar, gymmar, spinner och nästa vecka ska jag testa på lite nya pass som jag aldrig har testat innan. ser enormt mycket fram emot det.
en annan sak jag ser fram emot är nästa helgs lilla tripp till lalandia med närmaste familjemedlemmarna, släkt och framför allt paul. det blev ingen direkt semester nu i sommar då det var mycket annat som stod före då, men man behöver komma bort ifrån hemmet, vardagen, hushållssysslor osv. och bara rå om varandra, och det känner jag att lalandia kan vara bra för. hoppas verkligen att det kommer att bli lika bra och underbart som jag hoppas på. men varför skulle det inte bli det?
nu är lite nedskrivet i alla fall, och det känns som tusen stenar som fallit från mina axlar. riktigt skönt!
W T F
så mycke för så lite...
tänk va mycket känslor ett litet litet sms kan skapa
tänk va glad man kan bli för bara några få ord i ett meddelande
total lycka
tänk va glad man kan bli för bara några få ord i ett meddelande
total lycka
paul jag älskar dig ♥
syns jag ?
det känns för tillfället inte som att jag syns.
jag känner mig så lost in space, bortglömd och förbisedd.
det enda jag vill är att vara älskad, sedd och omhändertagen.
jag känner mig så ensam och kall.
jag fryser fast jag ligger under täcket.
jag vill tillbaka till tvåsamheten och värmen.
om detta bara kunde vara över snart.
det känns precis som att allt annat är viktigare än jag, än oss.
jag vet att det måste vara så just nu, och att det snart är över. men ändå.
jag vill inte att det ska va så.
jag vill att det ska vara som det borde.
men jag missunnar inte dig detta, jag hoppashoppas att det inte är förgäves.
även fast jag tycker att det är jobbigt, så vill jag att det ska gå bra.
jag vill så gärna att allt ska lyckas.
jag vill att allt missunnande ska ge resultat och kännas värt det.
det måste vara värt det.
jag väntar på dig.
vår tid kommer...
♥
♥
♥
ont bådar gott ?
saker som har hänt den senaste tiden har verkligen fått mig att tänka till och fundera i banor jag inte trodde att jag skulle fundera i överhuvudtaget.
negativa saker kan hända, och gudarna ska veta att det har hänt en hel del negativa saker den senaste tiden, men visst kan det båda gott också?
jag vill påstå att det negativa vi har varit med om, jag och paul, har fört oss så mycket närmare än någon av oss kunnat ens tänka på. allting känns så himla underbart just nu. varje sekund, varje minut som vi spenderar i vårt hem tillsammans känns underbara. jag vill inte att det ska ta slut, och den här helgen ska jag vara borta och inte komma hem förrän måndag morgon, och det känns förjävligt rent ut sagt. och det på ett helt annat sätt än vad det brukar göra.
just nu känner jag mig oerhört lycklig med min tillvaro. jag känner mig älskad - på riktigt! det finns någon som verkligen bryr sig om mig och som är mycket noga med att visa det så att jag verkligen känner det. (paul menar jag såklart)
omtänksamhet är något oerhört viktigt som inte funnits tidigare i den grad som finns nu.
love, careing and respect.
jag trodde inte att något så pass negativt som det faktiskt har varit, kunnat föra något så underbart bra med sig. men när något negativt händer, börjar man verkligen tänka på riktigt och få klart för sig vad som betyder något och vad man vill kämpa för här i livet.
paul, du är mitt allt och jag älskar dig så otroligt mycket. i vått och torrt finns jag här och stöttar dig, på samma sätt som jag vet att du skulle gjort för mig. jag har aldrig träffat en finare människa än dig. tvivla aldrig på att du är unik och ovärderlig. du är UNDERBAR... ♥
negativa saker kan hända, och gudarna ska veta att det har hänt en hel del negativa saker den senaste tiden, men visst kan det båda gott också?
jag vill påstå att det negativa vi har varit med om, jag och paul, har fört oss så mycket närmare än någon av oss kunnat ens tänka på. allting känns så himla underbart just nu. varje sekund, varje minut som vi spenderar i vårt hem tillsammans känns underbara. jag vill inte att det ska ta slut, och den här helgen ska jag vara borta och inte komma hem förrän måndag morgon, och det känns förjävligt rent ut sagt. och det på ett helt annat sätt än vad det brukar göra.
just nu känner jag mig oerhört lycklig med min tillvaro. jag känner mig älskad - på riktigt! det finns någon som verkligen bryr sig om mig och som är mycket noga med att visa det så att jag verkligen känner det. (paul menar jag såklart)
omtänksamhet är något oerhört viktigt som inte funnits tidigare i den grad som finns nu.
love, careing and respect.
jag trodde inte att något så pass negativt som det faktiskt har varit, kunnat föra något så underbart bra med sig. men när något negativt händer, börjar man verkligen tänka på riktigt och få klart för sig vad som betyder något och vad man vill kämpa för här i livet.
paul, du är mitt allt och jag älskar dig så otroligt mycket. i vått och torrt finns jag här och stöttar dig, på samma sätt som jag vet att du skulle gjort för mig. jag har aldrig träffat en finare människa än dig. tvivla aldrig på att du är unik och ovärderlig. du är UNDERBAR... ♥
ilska och uppgivenhet
jag känner så himla mycket just nu att jag inte riktigt får ut det.
det skulle bli så perfekt imorgon, nu så vet jag inte hur det blir. varför kan man bara inte hjälpas åt med saker och ting? varför ska jag behöva stå med hela lasset själv?
jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mina känslor just nu.
men en bild säger mer än tusen ord.
det skulle bli så perfekt imorgon, nu så vet jag inte hur det blir. varför kan man bara inte hjälpas åt med saker och ting? varför ska jag behöva stå med hela lasset själv?
jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mina känslor just nu.
men en bild säger mer än tusen ord.
kluvna tankar...
idag fick jag ett telefonsamtal som gjorde mig väldigt kluven och fundersam. jag vet inte alls hur jag ska hantera det besked jag fick eller vad jag ska göra med det/åt det.
det har inte gått en sekund efter samtalet som jag kunnat tänka klart på något annat. allt bara snurrar kring detta speciella. det är ett beslut jag måste ta men jag vet inte alls hur jag ska resonera kring det eller vart det lutar. det är 50/50 och fruktansvärt förvirrande.
hjärtat säger en sak, huvudet en annan.
imorgon ska jag i alla fall sätta mig tillsammans med världens bästa mamma och resonera lite och jämföra för- och nackdelar osv. det finns inget bättre än när man kan sätta sig med någon som betyder mycket och använda denne som bollplank. det är precis det jag behöver just nu. tack mamma!
det har inte gått en sekund efter samtalet som jag kunnat tänka klart på något annat. allt bara snurrar kring detta speciella. det är ett beslut jag måste ta men jag vet inte alls hur jag ska resonera kring det eller vart det lutar. det är 50/50 och fruktansvärt förvirrande.
hjärtat säger en sak, huvudet en annan.
imorgon ska jag i alla fall sätta mig tillsammans med världens bästa mamma och resonera lite och jämföra för- och nackdelar osv. det finns inget bättre än när man kan sätta sig med någon som betyder mycket och använda denne som bollplank. det är precis det jag behöver just nu. tack mamma!
R A D E R A D
en väldigt stor börda har tagits ifrån mina axlar och jag känner mig lättare än på länge.
Man bör sätta ett större värde på vänskap och på människor som ställer upp i vått och torrt än att hugga dem i ryggen och kräva tio gånger mer saker än man själv ger.
Alla relationer handlar om att ge och ta från båda parter, när den ena bara tar kommer relationen att gå i kras förr eller senare. När den då gör det så känns det som en enorm lättnad för den som bara ger.
Life goes on, and I'm very happy!
Man bör sätta ett större värde på vänskap och på människor som ställer upp i vått och torrt än att hugga dem i ryggen och kräva tio gånger mer saker än man själv ger.
Alla relationer handlar om att ge och ta från båda parter, när den ena bara tar kommer relationen att gå i kras förr eller senare. När den då gör det så känns det som en enorm lättnad för den som bara ger.
Life goes on, and I'm very happy!
alltid du ♥
jag är så oerhört tacksam att få leva mitt liv tillsammans med dig, paul.
det finns inget jag hellre vill än att vi ska vara lyckliga och glada tillsammans,
och det är vi ju. det gör så ont i mig att se dig må dåligt.
jag försöker att alltid finnas där för dig och ställa upp
med vadhelst du önskar, jag lyssnar när du behöver och vill prata och jag
kommer att stå bakom dig oavsett vad du bestämmer dig för.
det enda jag vet är att ditt beslut kommer inte att påverka det du och jag har
tillsammans. vi kommer att ordna det, det gör vi alltid.
försök istället att tänka framåt, det är snart semester och vi ska ha det
hur mysigt och roligt somhelst. snart, älskling.
snart ska vi vara lediga tillsammans, håll ut.
jag älskar dig mest av allt! ♥
bloggat från mobilen!
för 3 år sedan...
idag på valborgsmässoafton är det exakt 3 år sedan som jag och paul träffades för allra första gången.
jag blir helt varm i kroppen när jag tänker tillbaka på det. vi har haft våra duster och våra bråk precis som alla andra men jag är så himla lycklig. paul betyder så otroligt mycket för mig och jag har aldrig känt såhär för någon innan.
jag älskar dig min målarkludd! ♥
jag blir helt varm i kroppen när jag tänker tillbaka på det. vi har haft våra duster och våra bråk precis som alla andra men jag är så himla lycklig. paul betyder så otroligt mycket för mig och jag har aldrig känt såhär för någon innan.
jag älskar dig min målarkludd! ♥
älskade mamma ♥
jag vet inte vad jag ska göra.
hur ska jag tänka?
kommer jag att klara det här?
magen känns som en sten men samtidigt tusen fjärilar. det kallas nervositet.
rädsla kanske också?
ingen ska behöva göra det här. ingen ska behöva utsätta sig själv för det här.
jag har knappt kunnat sova inatt, det tog enormt lång tid innan jag somnade och sen har jag vaknat av och an hela natten. känns skumt som fan. inget är som det ska.
tack mamma. jag älskar dig! ♥
hur ska jag tänka?
kommer jag att klara det här?
magen känns som en sten men samtidigt tusen fjärilar. det kallas nervositet.
rädsla kanske också?
ingen ska behöva göra det här. ingen ska behöva utsätta sig själv för det här.
jag har knappt kunnat sova inatt, det tog enormt lång tid innan jag somnade och sen har jag vaknat av och an hela natten. känns skumt som fan. inget är som det ska.
tack mamma. jag älskar dig! ♥
jag tänker inte ljuga längre...
vad tjänar jag egentligen på att gå omkring och ljuga? INGENTING.
den enda det drabbar i längden är mig själv. det är ju mig själv jag ljuger för mestadels. jag är inte rättvis mot någon, och allra minst mot mig själv.
varje dag är den andra lik. jag ler och är den där "glada sandra" som alltid är sprallig och glad och som trivs med livet. det är så som dem flesta människor i min omgivning ser mig. men det är så otroligt långt ifrån sanningen som det bara kan bli.
i själva verket mår jag riktigt riktigt dåligt.
att inse att något man kämpat för så länge inte alls är rätt.
att förstå att vägen till förändring är fruktansvärt lång.
att det är grymt bekvämt att stanna kvar fast man mår dåligt.
att inte tala om för dem som tycker om mig hur jag egentligen mår.
att ha en dröm men inte kunna se framför sig att den är genomförbar.
att inte veta ens hur nästa vecka kommer att se ut.
att förstå att det är dags att be om hjälp.
att ställa sig själv frågan: "hur fan ska jag lösa det här?"
att inte ha energi ens till att ens försöka må bra igen.
att inte klara av att tänka på allt som måste göras för att livet ska fungera igen.
det finns så otroligt mycket som pågår i mitt huvud just nu, jag vet inte ens var jag ska börja. jag kan ju klart börja från början, men var är det? jag känner inte att jag har koll på nånting just nu, inte mina känslor och inte min hälsa.
det enda som har gått framåt den senaste tiden är att jag själv har insett och förstått att livet som jag lever nu inte är hållbart längre. det går till den gränsen då jag fullständigt bryter ihop. jag har verkligen insett att jag måste ta tag i det här NU. jag kan inte vänta längre. jag vet att vägen till hållbar förändring är fruktansvärt lång, men jag måste ju börja, annars kommer förändringen bara vandra längre och längre bort. ju längre jag väntar, desto svårare blir det att förändra saker och ting.
paul, min kärlek, är den enda som får mig att blicka framåt just nu. jag lever och kämpar för varje minut som vi kan vara tillsammans. varje arbetspass kämpar jag mig igenom och tänker hela tiden att snart, snart får jag komma hem.
visst, vi kan gå varandra på nerverna emellanåt och småtjafsa om saker och ting när jag är hemma, men att vara borta och verkligen må dåligt precis hela tiden gör bara att man längtar hem till dem underbart fina stunderna, som såklart är betydligt fler än dem dåliga.
den mest avgörande insikten jag har just nu, är att jag kommit fram till att jag inte mår bra av att leva så som jag gör nu, med jobbet framförallt. att jobba natt på det sättet när ens partner jobbar dag och man sover borta när man jobbar och inte alls ses ofta - det går snart inte längre.
jag kämpar och kämpar men jag börjar se ett slut i den mörka tunneln. det kommer till den dag då jag stupar och då blir det mycket svårare att ta sig tillbaka. det måste väl ändå vara bättre att ta tag i det redan nu innan det är försent?
men det är en lååång väg att vandra...
den enda det drabbar i längden är mig själv. det är ju mig själv jag ljuger för mestadels. jag är inte rättvis mot någon, och allra minst mot mig själv.
varje dag är den andra lik. jag ler och är den där "glada sandra" som alltid är sprallig och glad och som trivs med livet. det är så som dem flesta människor i min omgivning ser mig. men det är så otroligt långt ifrån sanningen som det bara kan bli.
i själva verket mår jag riktigt riktigt dåligt.
att inse att något man kämpat för så länge inte alls är rätt.
att förstå att vägen till förändring är fruktansvärt lång.
att det är grymt bekvämt att stanna kvar fast man mår dåligt.
att inte tala om för dem som tycker om mig hur jag egentligen mår.
att ha en dröm men inte kunna se framför sig att den är genomförbar.
att inte veta ens hur nästa vecka kommer att se ut.
att förstå att det är dags att be om hjälp.
att ställa sig själv frågan: "hur fan ska jag lösa det här?"
att inte ha energi ens till att ens försöka må bra igen.
att inte klara av att tänka på allt som måste göras för att livet ska fungera igen.
det finns så otroligt mycket som pågår i mitt huvud just nu, jag vet inte ens var jag ska börja. jag kan ju klart börja från början, men var är det? jag känner inte att jag har koll på nånting just nu, inte mina känslor och inte min hälsa.
det enda som har gått framåt den senaste tiden är att jag själv har insett och förstått att livet som jag lever nu inte är hållbart längre. det går till den gränsen då jag fullständigt bryter ihop. jag har verkligen insett att jag måste ta tag i det här NU. jag kan inte vänta längre. jag vet att vägen till hållbar förändring är fruktansvärt lång, men jag måste ju börja, annars kommer förändringen bara vandra längre och längre bort. ju längre jag väntar, desto svårare blir det att förändra saker och ting.
paul, min kärlek, är den enda som får mig att blicka framåt just nu. jag lever och kämpar för varje minut som vi kan vara tillsammans. varje arbetspass kämpar jag mig igenom och tänker hela tiden att snart, snart får jag komma hem.
visst, vi kan gå varandra på nerverna emellanåt och småtjafsa om saker och ting när jag är hemma, men att vara borta och verkligen må dåligt precis hela tiden gör bara att man längtar hem till dem underbart fina stunderna, som såklart är betydligt fler än dem dåliga.
den mest avgörande insikten jag har just nu, är att jag kommit fram till att jag inte mår bra av att leva så som jag gör nu, med jobbet framförallt. att jobba natt på det sättet när ens partner jobbar dag och man sover borta när man jobbar och inte alls ses ofta - det går snart inte längre.
jag kämpar och kämpar men jag börjar se ett slut i den mörka tunneln. det kommer till den dag då jag stupar och då blir det mycket svårare att ta sig tillbaka. det måste väl ändå vara bättre att ta tag i det redan nu innan det är försent?
men det är en lååång väg att vandra...
kärlek ♥
idag är en riktigt bra dag.
som om det inte var nog med det otroligt gulliga samtalet i morse så var han precis lika underbar nu i eftermiddags.
"sandra, du måste verkligen komma hem snart. vill inte vara utan dej."
jag är så otroligt lycklig med honom just nu.
alla förhållanden är som bergochdalbanor mer eller mindre, och just nu är vi verkligen på väg uppför en riktigt brant backe, jag känner det. och där ska vi stanna! allt känns så otroligt bra!
