Jaja, nu vet jag vad ni tänker. Man ska aldrig säga aldrig...

Fast just nu är det faktiskt så jag känner. 

 

Vi är hundvakter till en alldeles bedårande söt och härlig liten krabat, som normalt bor hemma hos pauls mamma.Det funkar riktigt bra. Har haft lite duster med henne gällande maten bara (hunden då alltså). Hon åt inte som hon skulle, men det verkar som att det reder upp sig. Hon tyr sig till mig precis hela tiden. Det är faktiskt riktigt mysigt, både i soffan och sängen vill hon ligga riktigt nära och bara mysa. Hon följer en vart man än går. Det är otroligt härligt att gå ut på både korta och lite längre promenader (när det är fint väder). Hon är lekfull och busig och sköter sig allmänt bra tycker jag. Hon verkar faktiskt trivas riktigt bra hos oss. 

 

Men nu kommer vi alltså till det tråkiga. Hur jäkla trevligt och så det än är, allt det som jag precis nämnt. Så blir man så himla låst. Man känner inte sig fri att göra som man vill, man måste hela tiden tänka på hunden. Den känslan tynger mig något oerhört. Därför ska jag aldrig själv skaffa hund. 

 

Sen har vi det här med katterna, dem trivs inte alls med hunden. Dem har liksom gått in i sig själva och är inte alls sociala mot mig och paul. Dem drar sig undan och håller sig i ett rum i lägenheten. Det känns så otroligt fel mot dem. Det är ju faktiskt deras hem, och där kommer en hund och jagar dem så fort dem visar sig och dessutom tar uppmärksamheten ifrån oss så katterna kommer i skymundan. Nej jag tycker inte att det är rättvist mot dem. Har faktiskt grymt dåligt samvete. 

Men tyvärr finns det ingenting vi kan göra åt det nu. Det är ca 3 veckor kvar tills pauls mamma kommer hem, så det är bara att bita ihop och kämpa på. Sen ska katterna minsann få så mycket uppmärksamhet att dem tröttnar på oss. haha. (fast det tror jag iofs inte är möjligt)

 

Men en lånehund lite då och då kan jag inte säga nej till. hehe. 

 

Hon är ju för söt ♥