sitter här och är grymt nervös.
jag bara skakar.
kan inte ta mig för nånting förrän jag får pratat med honom.
gud vad jag mår dåligt.
det var verkligen längesen jag kände såhär.
hur kan jag bara ha låtit det här hända?
jag som är så ordentlig ALLTID...
jag förstår det inte.
det är så olikt mig.
det är som en mardröm jag vill vakna upp ifrån.
när jag tar en närmare funderare,
upptäcker jag att det är verklighet.
det gör så ont.
jag vill inte.
är det slutet jag ser?
kan man inte skruva tillbaka tiden?
hur ska jag kunna förlåta mig själv?
men, det är som man säger,
jag är ju bara människa...