Vänskap är ett jävla svårt ord. Vad går det ut på egentligen?

 

I min värld handlar det om ömsesidig respekt, omtanke & tillit.

 

Varje dag 24 timmar om dygnet 365 dagar om året är jag mycket noga med att ställa upp för mina vänner närhelst dem behöver det. Om det så är att man hittar på något tillsammans eller bara är ett par öron som lyssnar eller en axel att gråta mot. Jag är aldrig sen att tänka på andras behov före mina egna.

 

De frågor jag ställer till mig själv är: vad får jag tillbaka? är det värt det?

 

Om man omger sig av till synes många fina vänner, hur kan man då känna sig så otroligt ensam när man har det jobbigt och inte mår bra?

 

Hur kan det vara så att man spenderar så mycket tid på att få andra människor att veta att man bryr sig och alltid finns när, men när man själv behöver någon så finns ingen där?

 

Ska man verkligen behöva be sina vänner att bry sig?

Ska man verkligen behöva be sina vänner om att skicka ett litet sms ibland bara för att fråga hur det är?

 

En vänskap bör väl existera i vått och torrt, i nöd och lust, och inte bara när man hittar på något roligt?

 

Det var en otroligt klok kvinna som sa till mig för inte så längesedan, några väl valda ord:

"Riktig vänskap är sällan skådad, dem flesta människor fungerar så att man vänder ryggen så fort man inte själv har någon vinning på att anstränga sig för någon annan..."

 

 

Jag mår så fruktansvärt dåligt.

Har stundande läkarbesök som jag bävar inför.

Ingen vet hur dåligt jag mår, för ingen frågar.

Jag skulle aldrig ljuga om jag fick frågan.

Jag kan inte se mig själv i spegeln utan att tårarna rinner. 

Mina tårkanaler är irriterade och får inte vila.

Hela min kropp består av ständig värk och smärta.

Jag har ett tryck över bröstet.

Hur länge kommer jag att orka hålla mig över ytan?

 

Visst, Min fasad den håller sig ännu halvt upprätt.

 

Om jag känner mig ensam och utan stöttning nu när fasaden ännu håller, vem kommer då att finnas där för mig när fasaden rasar? Troligtvis lika många som nu...