det finns så mycket som ligger i bakhuvudet och trycker, saker som bara måste tas itu med men man vet inte hur. tillsammans har jag och paul gått igenom en hel del och visst kommer vi fixa det här också. den enda frågan är bara hur?!

hans ord ekar hela tiden i mitt huvud och när jag tänker på dem är det som ett rus genom hela min kropp och jag känner mig glad. vi älskar ju varandra, det är det enda som betyder något. att han sa så gjorde mig så otroligt glad.

men allt känns ändå jättekonstigt, som en bergochdalbana. ena dagen är det si och andra dagen är det så. man vet inte riktigt var tryggheten finns och vad det är som är normalt och vanligt. allt är bara en enda soppa där ingen av oss vet varken ut eller in.

men vi kommer på ett sätt. vi kommer att fixa detta. jag bara vet det.