... med stormsteg. 

 

Det är så nära nu att jag inte vet riktigt hur jag ställer mig till det, hur jag känner eller ens vad jag tänker. Allt i huvudet är som geggamojja och jag känner mig inte riktigt som jag brukar. Det känns som jag inte har koll på nånting. Menmen. Virrpanna - det är jag det. Men det bjuder jag på. 

 

Är så tacksam för vännerna som verkligen visar att dem finns där och hör av sig och bryr sig och frågar hur det är och hur det går, det betyder så himla mycket. Det är riktig sann vänskap. Ett litet sms, telefonsamtal eller FB-inlägg betyder så mycket mer än ni tror. Är så glad att ha det i mitt liv. Ni vet vilka ni är! <3 

 

puss & kram