ärligt talat så tycker jag att det här med melodifestivalen har gått överstyr. nästan varje låt som är med känns det som att man har hört förut. det är alldeles för klöddigt alltihopa och jag tycker att petra mede är en kass programledare, i alla fall till den här typen av program. hon är säkert jätteduktig på andra saker men här passar hon inte in. det är min åsikt. jag respekterar andra som tycker annat, men enligt mig är detta inte ett vinnande koncept. det är självklart svårt att ta över efter kristian look som varit kanon, han gjorde verkligen programmet bättre än vad det egentligen var. klöddet blev inte så genomlysande när han ledde det hela. ja, det var bättre förr.

såg en dokumentär innan jag åkte och handlade som var helt sjuk.

den handlade om en man som var ganska rik och bodde i Iran. i nuläget hade han fyra fruar, vilket som jag förstod är det mesta man får ha. hans mamma bodde även hon i ett av hans hus och hon var otroligt stolt över sin son som lyckats så bra. men jag mådde riktigt dåligt när jag såg det. man fick höra alla fruarna berätta sin historia och dem mådde verkligen inte bra över situationen.
okej att han var hyffsat välbärgad och alla hade tak över huvudet, kunde äta sig mätta och allt det här. men psykiskt var det en hård kamp för kvinnorna. den första berättade att hon och mannen haft det mycket bra i början av deras äktenskap men att han blivit förälskad i sin kusin, och tog sedan henne till sin andra fru. först hade det blivit ett rent helvete. svartsjuka och svek om vartannat. men fortfarande respekterade mannen sin första fru enormt mycket.
efter ett tag lärde sig kvinnorna att leva tillsammans och att acceptera det öde de valt att leva efter. men att säga att de valde sin situation själva är fel. första frun gjorde det. hon fick en man som var både snäll och rik och som hon förälskade sig i. men att dela honom med en annan kvinna var inget hon valde, utan blev tvungen att acceptera efterhand som tiden gick. den andra frun ville absolut inte gifta sig med en man som redan var gift, men hennes familj insisiterade så hon blev tvungen.
just när allt fungerade som bäst (så bra det kunde göra) kom det plötsligt ännu en kvinna in i deras liv. mannen kunde inte få nog. en tredje fru trädde in. första tiden efter varje bröllop tillbringade den nya bruden och mannen nästan enbart med varandra och de andra kvinnorna fick klara sig själva i sitt hushåll med barn osv.
de tre kvinnorna levde i varsitt hus och alla fick tilldelat lika mycket mat och man kunde säga att det var så mycket frid och fröjd det kunde bli. men ännu var mannen inte nöjd. en fjärde fru entrade den "onaturliga" familjen. den här gången var det en lite yngre kvinna som ville ha mannen enbart för sig själv. mannen misstyckte inte.
de tre tidigare fruarna samtyckte allihop kring en enda sak, tre fuar gick att leva med men sedan den fjärde kom blev allt ett helvete. ingen av dem mådde bra. mannen gav 80% av sin uppmärksamhet åt den nya frun och åt sitt lantbruk för att ge alla mat. det som skilde henne från de tre andra kvinnorna var att hon ännu inte hade något barn. det gjorde att hon fick mer tid för endast mannen, vilket i sin tur gjorde att mannen kände sig mer uppvaktad av henne och trivdes bättre i hennes sällskap. han försummade sin barn och sina tre andra fruar.
när man hörde mannens mamma berätta hur stolt hon var och hur mycket hon tyckte om den fjärde frun, blev man rädd. hon berättade att den fjärde frun aldrig sagt emot henne, hon tog så väl hand om hennes son och hon var ung, stark och vacker. hon favoriserades mycket kraftigt. hela tiden var det munhugg mellan mamman och de tre första fruarna. mannen brydde sig inte särskilt mycket om det. man kunde förstå de tre kvinnornas situation, särskilt när man såg hur allihop med barn och allt satt kring en eld och småpratade och mannen hela tiden gullade och pussades med den fjärde frun, helt oberörd om de andra.

jag personligen tycker att det hela är helt sjukt. jag lider verkligen med de kvinnor som tvingas leva på det här sättet. som en av kvinnorna berättade, så är de beroende av honom för att överleva, han är deras herre. jag blir så ledsen när jag ser det, och jag blir enormt ledsen nu när jag sitter och skriver om det. jag kan kalla det psykisk misshandel.
ingen människa kan må bra av att hela tiden bli åsidosatt på det viset. det är så fruktansvärt respektlöst. jag är enormt glad och lycklig att jag är född och uppväxt i ett land som sverige. våra lagar går emot det här fenomenet och jag kommer aldrig att tvingas genomlida samma sak som kvinnorna i dokumentären gör. jag är enormt tacksam!